8/3-2010, tre år sedan

Idag är det 3 år sedan vår käre Dick Årebrinck lämnade den här världen.
Jag glömmer aldrig ögonblicket när vi samlades uppe i Pedersens kök.
Jag trodde det var något roligt som hänt, men började ana oråd när jag också ombads gå upp i köket.
Sedan brast det.
Jag har aldrig gråtit så mycket och så länge, någonsin.

Jag saknar honom.
Har aldrig träffat en person med sådant stort hjärta.
Jag undrar om han ens kunde göra en fluga illa?
Han gav alltid, och jag skäms över hur lite han fick tillbaka.

Han älskade barn.
Man kan tycka att han levde ett ensamt liv, utan tös och utan barn,
men jag tror inte han kände sig ett dugg ensam,
för han hade så otroligt många som älskade honom!

Begravningen var en av de vackraste stunderna i mitt liv.
Så sorgligt,
men så vackert.
Jag hoppas du har det bra där du är idag! Du är saknad!

Oj, var det någon du kände superväl? :S