Jag tog tåget ned till Göteborg förra söndagen. Säg mig, vart har tiden tagit vägen? Tågresan gick smärtfritt om någon undrar. En kvarts försening får ses som ett godkänt resultat från SJs sida. Eller vad säger ni?

Förhoppningarna var totala på att få gosa en stund med den underbaraste, men jag fick transportera mig hem på bussen ensam. Förståeligt, klockan var mycket för att vara en vanlig måndag dagen efter.

Hem, tokstressa för att packa om, duscha, och försöka få lite sömn.

Upp tidigt på måndagmorgon. Drog med mig min näst intill tomma rullväska till bussen och hamnade slutligen på Centralen vid bussterminalen. I nästa sekund dyker en skinandes glad Carolina upp! Kramar och fnitter! LONDON baby! Det var det som stod på tapeten, fyra dagars LONDON-resa! ;)

LONDON-resan är nu över. Den innehöll det mesta. Shopping, en liten del Sightseeing, en tripp till Stratford-upon-Avon, en tripp till Birmingham, shopping, shopping, shopping, Strongbows (förövrigt livets vatten, vinet har blivit nedpetat till en futtig andraplats), mat, shopping och åter shopping. En hel del skratt har bubblat ut, samtidigt som en del oroligheter infann sig. Carolinas väska hade blivit uppbruten, men väskan fanns kvar och ingenting var konstigt (och tack och lov) nog inte stulet. Ingen skada skedd med andra ord.

London var lika underbart som vanligt, men nu är vardagen igång igen med redovisningar, föreläsningar och opponeringar. Tur att jag har vissa ljus i mörkret, så som helgen exempelvis. Vi kom hem från London i torsdags kväll, efter att ha varit lika oroliga som vanligt över att vi ska behöva betala tillägg för våra fullla (läs överfulla) resväskor. Sötnosen ringde och livet var lika underbart igen. I tillägg ska även sägas att det kom in en hel del söta små text-messages när vi var i London med. Jag vet inte om ni hört det förut kanske? Men han är underbar!

Till helgen då. Matlagning, skratt, mys, prat, mer mys och underbara konversationer, i en annan del av Köping, söta kommentarer osv. Du får mig att känna något som ingen annan kan. Och jaa, jag erkänner Carolina, jag ÄR äckligt lycklig! :)