Jaa, idag var det fasen inte långt till tårar.

Stressfaktorn i hela klassen är skyhög. Kan nog inte tänka mig att någon av oss mår bra av allt det här. Det är i sig inte speciellt svårt, men det är så sjukt mycket samtidigt - därav stressen. Har haft klinik hela dagen idag. Hade hoppats på att få göra mitt kariesreg. prov, men icke. Hon hade minsann ingen karies - förutom under en fyllning, vilket tydligen inte fick räknas. Så. Med 3 patientpass kvar, där jag nog bara har två tider lediga, måste jag försöka klämma in en kariesreg och två utvärderingar. Det är aslätt - om det bara hade funnits patienter. Har för fasen letat hela jävla terminen efter kariespatienter utan resultat! Vad gör jag för fel? Att jag dessutom tagit upp det med lärarna - efter att försökt som en idiot att hitta en patient - och det hela tiden sägs "ja, vi ska lyfta detta", gör inte saken bättre. Det hjälper väl inte mig att få höra att de ska lyfta det om det inte händer något!? Och jag undrar, näär börjar det bli kris för er? När går ni in med er ickebefintliga backup? 15.55 sista passet eller? Med all stress och press kände jag verkligen att hoppet övergav mig idag, och tårarna var någon millisekund ifrån att bli synliga. Kliniken är mitt största ångestobjekt! Jag hoppas det är på grund av situationen som är där - all jäävla väntan på allt, allt gnäll, all stress och press. Tisdagar = ångest. (Det lustiga är att samtliga i min grupp är överens om att tisdagar bara är ångestrelaterat...)

Jag hade dock ett mycket givande eftermiddagspass. Jädra tuff patient. Henne gillade jag! Supertrevlig, och det var nog den galnaste eftermiddagen hittills. Har nog aldrig haft så mycket folk inne i mitt bås, vilka sprungit fram och tillbaka, som idag.

I alla fall. Jag och Carro hade handledarträff senare klockan fem. Det gick lika bra som vanligt. Dom där två cariologerna vet hur man piggar upp nedstämda studenter. Dowen är ju bara så söt, så man går alltid därifrån med ett leende och känsla av lättnad.

Vi drog därefter till Max och käkade hamburgare. Vad hände där? Jag gillar dessutom vår övertrötta reaktion på kaffeskeden.

Jag: Åååh, taaack. (Carro kommer bärande på en kaffemugg till mig)
Jag: Hmm. Det här var då den konstigaste skeden jag sett. (Tar upp kaffeskeden ur muggen och tittar på den...)
Carro: Haha, men det är ju ingen sked.
Jag: PADDEL!
(Tystnad.)
Därefter gapskrattar vi båda två åt vår kaffepaddel! Den såg verkligen ut som en paddel. Att tröttheten tar över ibland är ju bara roligt!

Därefter åkte jag hem i min ensamhet, pratade lite med min sötnos, och därefter fixade jag informationsbladet till C-uppsatsen samt en ny hotmail-adress kopplad till C-uppsatsen. Jag och Carro är i alla fall världens bästa team!

NU har jag grejat med koksaltlösning, ögonsalva och steroidsalvan, så nu ska jag hoppa i säng.

Imorgon väntar barntandvård. Ska ha två-åringar för första gången. Jag räknar med att det blir kaos, men otroligt skoj! :)