Underbar och älskad av alla...

Idag är det två år sedan Dick försvann. Jag minns fortfarande hur läskigt det kändes när Lena kom ned till nedervåningen och bad både mig och Martin komma upp lite för att hon hade någonting att säga. Först trodde alla att det hade hänt någonting med deras farfar, det hade varit logiskt med tanke på att han var rätt dålig... Först var allt så ofattbart, skojade hon? Men vad är det att skoja om..."Dick finns inte mer". Va? Vad säger hon? Sedan kom tårarna. Och chocken. Vadå, Dick kan väl inte vara borta? Vi var ju på IKEA så sent som igår kväll, och då mådde han bra?

Jag kan fortfarande höra hans skratt, och jag kan ibland komma på mig själv med att nästan fråga Martin om det var Dick som ringde. Han fick den finaste begravningen man kan tänka sig, den var perfekt. Har aldrig gråtit så mycket i mitt liv som tiden mellan detta datum och begravningen. Sedan kändes det som om man faktiskt "förstod", och kunde "släppa taget". Det är för mig fortfarande en jätteäcklig känsla att en person helt plötsligt inte finns. Man vet inte vart man skall ta vägen, eller hur man ska bete sig. Min hjärna förstår inte hur en person bara helt plötsligt inte finns.

Jag hoppas och tror att Dick har det helt underbart i himlen. Jag önskar dock att han fortfarande fanns vid livet. Är oerhört tacksam och glad över att jag fick lära känna denna man. Jag saknar honom. Något otroligt. 

Han var den mest godhjärtade personen jag någonsin träffat...

R.I.P. Dick