Sverige-London

Här börjar vår resa. Den 4/6-09.

Mot Kortedala
Efter en förträfflig - önskar man - dag i skolan, tog Jennifer och jag vårt pick och pack på vagnen mot Kortedala. Trötta som djur var vi, men vad gör man inte? Hela resan stod och satt vi och trängdes med massa skolungar. Fruktansvärt hög ljudnivå, samt att lärare nuförtiden inte verkar bry sig ett skit om vad ens elever har för sig. Himla bra, tummen upp!

Kortedala
Vi hamnade i alla fall till slut på Allhelgonakyrkans hållplats, och vandrade med trötta steg mot Carros place. Väl hos Carro kom ångesten över att man hade glömt något. Jag hade som tur var endast glömt mitt blåa kort - och göra illa mig eller bli sjuk hade jag ju ändå inte tänkt bli. Kamera, pass, biljetter. Sedan hade man kunnat klara sig utan resten tror jag. Allt var med. Carro bjöd på sin fantastiska mat som vanligt. Himla gott. Efter maten vandrade vi och handlade färdgodis på Carros lilla godisbutik. Nervositeten var rätt hög redan nu.

Mot Säve
Kring 15-tiden började vi rulla mot Centralstationen. Hjälp, vi ska till London! Det var nog de enda tankarna som cirkulerade i våra hjärnor. Carro och jag köpte världens minsta lattes inne på Centralen, himla besvikna, men kaffe fick vi. Till slut kom flygbussen som skulle transportera oss ut till Säve.

Efter en rätt snabb busstur var vi framme på flygplatsen. Vi satte oss och väntade på att vi skulle få gå igenom. Vi läste tidningar, surrade om allt möjligt, åt godis och bara njöt av att vi snart skulle lämna Sverige. Och fy vad roligt vi skulle ha!

Flygresan; Sverige-London
Efter en lång väntan och rätt lång kötid in till planet, fick vi äntligen gå ombord på Ryan Air. Jag fick sitta längst in mot fönstret. Tur att det var tre platser i rad så vi fick sitta allihop bredvid varandra. Har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv - och så himla förväntansfull. Jennifer var nog snäppet värre än mig, och Carro var nog mest bara förväntansfull (och väldigt nervös över att någonting skulle gå fel eller att vi skulle ha glömt något...). Flygresan var då himla snabb. Vi hann bara lyfta så var vi nere kändes det som. Vi åt våra mackor från Baguetten som Carro så snällt inhandlat (det tyckte vi gott att hon kunde göra då hon var ledig till skillnad från mig och Jennifer ;) ). Vi knäppte väldigt fina flygfoton, och spanade glatt ut utanför fönstret. Det blev minsann inge sova där inte, även om det verkligen hade behövts.

På plats; Välkomna till London!
Vi landade tryggt i England. Därefter ökade vi takten genom flygplatsen för att hinna med tåget (Stansed (?) Express) som skulle ta oss mot London. Vilken omställning att helt plötsligt behöva lyssna och prata engelska, men fy så underbart! Det började himla bra när vi skulle visa upp biljetterna till tåget. Jag med mitt intelligenta jag lämnade glatt fram min tur-och-retur-biljett till konduktören och han tog vänligt emot den. Därefter går jag - utan min biljett. Han tittar och flinar på mig och säger "naaah, without your ticket? Oh come on!?". Oops sa jag och tackade för hans vänlighet, sedan bröt jag ut i skratt tillsammans med Jennifer och Carro - med mitt högröda tomatface.

Tågresan gick smärtfritt. Cirka 45 minuter på tåget (flygtiden var cirka 1,5 timmar). Vi var nog väldigt högljuda. Skrattet ekade och vi var allmänt uppspelta och ganska tykna med varandra, men oj så underbart resan hade börjat! Vi knäppte kort på naturen utanför, surrade och åt godis. Snart var vi minsann framme i London!!

Vi tog oss sedan till tunnelbanan (Undergroundskyltarna existerade överallt...) och fick ovant använda våra tunnelbanekort för första gången. Jennifer och jag var verkligen nybörjare. Hur gör man? När gör man? Vart gör man? Himla smidigt i alla fall. Mitt första intryck av tunnelbanan var att det var oerhört mycket folk, samt oerhört varmt!

Jag kan lova att Carro förmodligen var oerhört less på både Jennifer och mig vid detta laget, eftersom vi hela tiden ville stanna och ta kort - på allt! Var det inte Underground-skylten så var det "Welcome to London". Vår resa hade bara börjat. Allt jag kände var total lycka! När vi kom upp från underjorden på den hållplats vi skulle av, så var det bara att gå ut och upptäcka - London! Och hitta till vårt Hostel. Carro tog rätt väg på en gång. Runt knuten såg vi skylten till vårt Hostel - "Royal Basewater". Den korta promenaden på cirka 20 sekunder från tunnelbanan till vårt Hostel, förlängdes med ytterligare några minuter då Jennifer och jag skulle ha kort på polisen, telefonkiosken, "ÅÅH! Kolla biiiilen!", "SHIT, EN RÖD BUSS" och så vidare.

Royal Basewater Hostel
När vi väl tagit oss till Hostelet, och när vi väl betalat allt - både för rummet och för en handduk - kom vi oss äntligen upp på rummet. Vi bäddade våra sängar, ställde i ordning väskorna, och sedan vandrade vi ut med kameran i högsta hugg och gick ut i den stora staden. Då var klockan nog runt 21 lokal tid.

Anhalt; Piccadilly
Ja, det första vi gjorde var att åka till Piccadilly för att inhandla schampoo och balsam, samt rakhyvlar. Boots fick bli vår affär för detta. Jennifer och jag kunde knappast hålla våra ögon och fingrar i styr. Vi såg allt annat förutom det vi kom dit för att köpa, hihi.

Next stop; Wetherspoon's
Efter Piccadilly, och en himla massa kort och "ÅH!":ande senare, tog vi oss till Baker Street tube station och gick på Wetherspoon's. Jag fick dricka min första Strongbow - vilken förälskelse! Magners var inte helt fel det heller kan jag lova! Vid stängningstid fick vi snopet bege oss hemöver till Hostelet.

First night at the Royal Basewater Hotel
Vi kom insläntrandes på rummet rätt sent. Klockan måste ha varit närmare 2am lokal tid. I ett helt bäcksvart rum, med sovande rumskamrater, försökte vi oss leta oss nedför trappen till sängarna vi valt ut. Vi hade tagit tre sängar i ett hört, varav två överslafar och en nederslaf. Till vår stora förvåning - när vi väl lyckats ta oss till toaletten för att få en gnutta ljus - såg vi att någon låg i Jennifers säng. Det fick bli diskussioner och hämtning av nya lakan, samt förflyttning av Jennifer till en annan säng innan vi kunde lägga oss och sova. Jag vill nog lova att samtliga av oss tre somnade som stockar.

Kommentarer
Postat av: C.

Kommer det att publiceras Londonbilder här, eller hamnar dom i nåt privat album?



Kram

2009-06-16 @ 00:53:23
URL: http://www.daddy72.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0